"The Death of Dalziel" av Reginald Hill.

Engelsk deckare i toppklass. Dessutom bra när rötäggen är jämt fördelade mellan muslimer och kristna. Det behövs i vår fördomsfulla värld.

Jag är en riktig sucker för olika test, det bara är så. Nu hittade jag ett hos Trollpackan (se mina länkar i listan till hennes sajt) där man får testa vilken hundras man är.

Här är testet: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?a=509489

Så här är jag:

Engelsk bulldog

Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Jag måste säga att jag gillar det där med att jag inte behöver alltför mycket motion : D 

I natt ställer ni i Europa fram klockan en timme. Det betyder att vi från och med i morgon har samma tid ett tag framöver, för vi väntar ett tag till. Lite osäker på när vi ska göra det, men jag hoppas att en ökentrumma når mina öron också när det väl är dags.

Äntligen är det ordning i vår källare! Det betyder att vi kan ta emot fler gäster än bara en i taget! Hela källaren har ända tills nu fungerat som ett stort lagerutrymme, men nu är "sviten" i ordning och kan användas.

Det ska bli lite hemtrevligare med tavlor på väggarna och så behöver en del textilier bytas ut / läggas till, men det går i alla fall att bo där nu. Hade det här varit vårt permanenta hem hade vi köpt till och bytt ut lite fler möbler, men eftersom vi vet att vi ska bo här i max fem år är det knappast någon idé.

Källare förresten, "sviten" har faktiskt egen trädgård! 

Just nu är min högsta dröm en kanelbulle. En stor bakad på äkta smör, gärna lite lätt ogräddad i mitten så den blir lite kletig. De torra kanterna kan någon annan få.

Så jag har bestämt mig för att jag helt enkelt måste utöka mina husmoderliga kunskaper och lära mig baka. Det får bli inköp av torrjäst när jag är i Sverige, anskaffande av ett riktigt bra recept och sedan får det bli "trial and error" tills det blir som jag vill.

Om någon har ett riktigt bra recept efter mormor tar jag tacksamt emot det. 

I Marmarasjön utanför Istanbul finns några öar som kallas Prinsöarna. På öarna är all biltrafik förbjuden, utom viss nyttotrafik såsom ambulans och sopbil. I stället cyklar man och åker hästdroska. Oaser för den stressade och avgasmättade Istanbulbon, med andra ord.

En av öarna heter Heybeliada. Själva byn, vid hamnen, är uppbyggd som en liten stad med lägenheter, gator och affärer. Runt omkring på ön finns i övrigt många vackra villor och lummiga trädgårdar. I en lägenhet i byn, högst upp under taket, bor en liten familj bestående av far och två vuxna, ogifta döttrar. De har blivit adopterade av en fiskmås.

Två gånger om dagen kommer fiskmåsen och sätter sig på balkongräcket, ett tydligt tecken på att den vill ha mat. Färsk fisk ska det vara. Och det får den. Men ibland händer det ju att människor har annat för sig än att vänta på att en liten hungrig pippi ska komma flygande. Om balkongdörren är stängd står den där och knackar på med näbben. Är den öppen går den däremot in, raka vägen fram till kylskåpet där den ställer sig och skriker och hackar med näbben på kylskåpsdörren.

Den brukar få som den vill. 

Det blev inget badande, det var lite småkyligt när vi kom fram. Bara 27° och blåsigt : ) Vi träffade i alla fall våra kompisar och hade det trevligt på stranden, fullt påklädda eftersom vi småfrös. Det var bara barnen som badade, trots att det var roliga vågor vilket de ihärdigt försökte tala om för oss. Sanden är lite orangebrun, tjock och härlig att gräva ner tårna i.

Vägen till Ain Soukhna går rakt genom öknen. Det är ganska fascinerande, den är ständigt varierad med olika strukturer - ibland hårda klippor, ibland mjuka sanddyner, och skiftar hela tiden färg - allt från ljust gult till svart. Det ska finnas en vit öken någonstans längre in i Sahara också, men den har jag inte sett än. Ska försöka ta några bra ökenbilder vid tillfälle.

Dit körde vi spikrakt, inga problem att hitta. På väg hem blev det däremot lite kringelkrokar. Först i själva byn Ain Soukhna. Jag lovar och svär härmed att jag aldrig mer ska lägga mig i vilken väg vi ska köra. När vi kom av motorvägen i Kairo blev det lite besvärligt igen eftersom vägarna inte alltid är så logiskt dragna enligt vårt sett att se saken. Men till slut hittade vi rätt och det enbart tack vare käre maken som har något sjätte sinne för hur man ska köra, även om man är alldeles vilse.

Nu ska vi slappa framför tv:n. 

Ibland behöver man sova ut, och i dag behövde käre maken göra det. Men nu ska vi väl snart komma iväg i alla fall. Vi har nämligen tänkt oss en liten minisemester på badstranden vid Röda havet, en liten ort en och en halv timmes bilväg härifrån som heter Ain Soukhna. Där ska vi träffa några kompisar, bland annat en svensk familj som bor i Istanbul.

Hit ska vi: