I natt ställer ni i Europa fram klockan en timme. Det betyder att vi från och med i morgon har samma tid ett tag framöver, för vi väntar ett tag till. Lite osäker på när vi ska göra det, men jag hoppas att en ökentrumma når mina öron också när det väl är dags.

Äntligen är det ordning i vår källare! Det betyder att vi kan ta emot fler gäster än bara en i taget! Hela källaren har ända tills nu fungerat som ett stort lagerutrymme, men nu är "sviten" i ordning och kan användas.

Det ska bli lite hemtrevligare med tavlor på väggarna och så behöver en del textilier bytas ut / läggas till, men det går i alla fall att bo där nu. Hade det här varit vårt permanenta hem hade vi köpt till och bytt ut lite fler möbler, men eftersom vi vet att vi ska bo här i max fem år är det knappast någon idé.

Källare förresten, "sviten" har faktiskt egen trädgård! 

Just nu är min högsta dröm en kanelbulle. En stor bakad på äkta smör, gärna lite lätt ogräddad i mitten så den blir lite kletig. De torra kanterna kan någon annan få.

Så jag har bestämt mig för att jag helt enkelt måste utöka mina husmoderliga kunskaper och lära mig baka. Det får bli inköp av torrjäst när jag är i Sverige, anskaffande av ett riktigt bra recept och sedan får det bli "trial and error" tills det blir som jag vill.

Om någon har ett riktigt bra recept efter mormor tar jag tacksamt emot det. 

I Marmarasjön utanför Istanbul finns några öar som kallas Prinsöarna. På öarna är all biltrafik förbjuden, utom viss nyttotrafik såsom ambulans och sopbil. I stället cyklar man och åker hästdroska. Oaser för den stressade och avgasmättade Istanbulbon, med andra ord.

En av öarna heter Heybeliada. Själva byn, vid hamnen, är uppbyggd som en liten stad med lägenheter, gator och affärer. Runt omkring på ön finns i övrigt många vackra villor och lummiga trädgårdar. I en lägenhet i byn, högst upp under taket, bor en liten familj bestående av far och två vuxna, ogifta döttrar. De har blivit adopterade av en fiskmås.

Två gånger om dagen kommer fiskmåsen och sätter sig på balkongräcket, ett tydligt tecken på att den vill ha mat. Färsk fisk ska det vara. Och det får den. Men ibland händer det ju att människor har annat för sig än att vänta på att en liten hungrig pippi ska komma flygande. Om balkongdörren är stängd står den där och knackar på med näbben. Är den öppen går den däremot in, raka vägen fram till kylskåpet där den ställer sig och skriker och hackar med näbben på kylskåpsdörren.

Den brukar få som den vill.